Drivkraften i mitt sätt att arbeta är att ständigt utforska nya vägar. Jag vill låta både välkända verk och okända verk kombineras på nya ovanliga sätt.
Jag vill utöka repertoaren, så att vi inte fastnar i gamla mönster. 

Vidga vyerna för alla som kommer och lyssnar. Vill följa med tiden. Detta innebär mycket extra sökande och funderingar kring vad som kan passa och inte passa. Det handlar också om att placera verk i olika och bitvis ovanliga miljöer. Men jag är medveten om att det finns mer eller mindre lyckade kombinationer. Här gäller det att fundera i flera nivåer. Det är roligt och inspirerande när man plötsligt upptäcker hur väl en helt otippad kombination av verk och plats visar sig sitta som handen i handsken.

Jag vill ge upplevelser till publiken och sätta musiken i sammanhang, t.ex. tematiskt, historiskt eller geografiskt. Det är en extra upplevelse att höra Smetanas stråkkvartett guppandes på m/ s Kungsö med den tjeckiska Zemlinskykvartetten , publiken i regnställ och kaffe med bulle, eller publiken högst uppe i Kronhuset gamla vindsutrymmen, lyssnadnes till nyskriven musik för elektronik av Ida Lundèn med högtalare placerade på den gamla träplankorna som kan berätta långa historier bakåt i tiden.

Allt det här kräver en del av musikerna också, som kanske får kombinera olika typer av musik i miljöer de kanske inte är vana vid. Så man kan väl säga att många av Frontsideprogrammen blir kittlande för alla. Men det får ju aldrig gå ut över den musikaliska nivån. Musiken är trotsallt det centrala för mig.

Med Frontside vill jag också lyfta fram det enkla mötet och förmedla att kammarmusik inte är något svårt för bara de invigda. Man kan skratta, man behöver inte förstå, man behöver inte heller tycka om allt.

Men man får vara nyfiken, man får komma nära musiker, man möter andra i publiken. Det är kul. Det känns viktigt, kanske mer än någonsin nu i vår visuella, virtuella värld. Mötena mellan människor med nyfikna blickar framåt.